Den grymma verkligheten

“Där gick jag, mellan höga hus upp för en slingrig backe. Jag har varit i Stockholm tidigare, men aldrig där. Det kändes obehagligt när jag släpade min väska upp längs gatan. Jag kommer aldrig kunna släppa honom, jag kommer aldrig glömma vad jag såg eller det jag kände. Alla frågor brottades inne i mitt huvud samtidigt som jag försökte samla mina tankar när jag tittade mig omkring för att se vart jag skulle gå. Det luktade starkt av urin och fylla, en stark känsla av ångest låg som ett täcke mellan lägenheterna som skiftade i rosa och gult. Den enda känslan jag hade var att det är dags att vi gör något och det är nu!”

Under mitt besök i Stockholm möttes jag av både skratt och tårar. En fantastisk helg med Ungsvenskarna SDU och SD, men utanför vår fina lokal med god mat och festligheter fanns en verklighet jag inte haft ögonen riktigt öppna för. Men det gjorde så ont när det verkligen slog en rakt i ansiktet, när man såg det med egna ögon.

När jag skulle ta tunnelbanan mot slussen såg jag en svensk man sitta där och tigga. Han hade en skylt där det stod att han bott ute i 4år och soc inte ville hjälpa honom. Att han hade diabetes och på dom kännetäcken jag vet om från sjukdomen kunde jag se att det var sanning. Jag pratade med min syster i mobilen och kände hur tårarna bara forsade, jag frågade henne gång på gång vad jag skulle göra. Sen ser jag hur mannen går till pressbyrån för att köpa kaffe och en macka, men innan han hinner tillbaka så kommer en tiggare tar dom få kronorna i hans kopp och kastar hans skylt. Men jag gick inte fram, jag vet inte om jag vart chockad eller om det var för att mannen var större än mig som jag inte vågade gå fram och agera.

När den svenska hemlösa mannen kommer tillbaka tittade han förkrossat ner på sin ryggsäck som skylten stod på. Han tittade sig sedan omkring och såg att jag stod och kollade på honom med tårar rinnandes ner för kinderna. Han kom fram till mig och frågade försiktigt om jag hade sett vem som tog hans skylt. Jag pekade ut vem det var och efter många om och men fick han tillslut krypa ner i en soptunna och hämta den. Han kom tillbaka till mig och tackade för att jag berättade vem det var. Vi pratade en stund innan jag började rota runt i min plånbok efter lösa pengar. 45kr var det enda jag hade, så jag gav dom till honom. Han kramade om mig och tackade samtidigt som jag började gråta ännu mer när han berättade hur dom hemlösa svenskarna behandlades.

Jag önskar jag kunde ha gjort mer, jag önskar verkligen att jag kunde ha gjort mer än att bara ge honom 45kr.

Men jag önskar dig all lycka till Micke och jag hoppas att du får det liv du förtjänar, för ingen ska behöva sitta på gatan och tigga för att ens eget land inte vill hjälpa en! 

IMG_5488

 

6 kommentarer

  1. En kvällspromenad förföljdes jag av en kvinnlig tiggare. Hon började tjata om pengar. Gatan var öde och hon blev hotfull då jag inte tog upp min plånbok. Hon började knuffa mig. Då sa jag: “Där ligger polisstationen. Jag är på väg dit.” Då försvann hon. Känner några hemlösa som säljer sin tidning. Han syntes inte till på några veckor på sin vanliga plats. I stället satt tiggare på filtar med pappmuggar och ett foto av alla sina barn som saknade mat. Flera av tiggarna satt och rökte. Min hemlösa återvände en dag och jag ville veta vad som hänt. De kör bort mig, sa han och nickade åt en tiggare som satt på andra sidan en stolpe. Men personalen i butiken hjälper mig. “Jag stjäl inte där inne!” Gör tiggarna det? “Ja, varje dag. Butiken vill ha bort dem.” En berättelse från en hemlös som ser vad som händer.

  2. Du har en vidrig människosyn. Vidrigt hur du utgerdig för att vara mot fattigdom när du är anknyten till ett parti som förespråkar rasism och fattigdom. Gå på historie lekrionerna lilla vän så lär du dig nått

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *